Kär i Kärleken?
Försökte länge hindra mig själv från att bli kär . bara för kärlekens skull. nör jag sedan väl träffade någon så vågde jag inte släppa taget och bara våga känna något. det tog mig 1,5 år innan jag kom dit där jag är idag. Och idag är jag kär. Jag tycker sjukt mycket om honom och det känns för första gången väldigt bra igen.. Jag kan slappna av och bara trivas i hans sällskap och samtidigt som jag skulle vilja skrika ut det till hela världen så e jag "kind of" nöjd med att hålla honom för mig själv.. Vi har ett perfekt "förhållande" där ingen har med något vi gör att göra.
Att våga Lita på någon igen är en enorm känsla, vilken jag tappat tron på. Trodde aldrig att jag skulle kunna lita helt och hållet på någon igen. men här känner jag ingen tvivel. är det så det ska kännas?
förnuftig och smått mystisk Man med båda fötterna på jorden. för lat för sitt eget bästa ibland men med helt rätt tänk i livet i de flesta fallen. jag skulle inte kunna säga att vi tänker lika när det gäller allt för det vore ju lite läskigt. men i dem flesta fallen så visar det sig att vi kommer fram till samma slutsats.
Att känna den där tryggheten i olika stadie finns inte alltid. Jag känner total ro i att lita på inte behöva oroa mig för vad som händer när jag inte är med det är en enorm trygghet direkt kopplad till att våga lita på någon. Men tryggheten när det gäller morgondagen finns inte lika klar än. kanske är det något som aldrig kommer finnas. eller så växer den på oss med tiden.
en relation uppbyggd på udda grunder skulle jag vilja påstå. Något som skulle vara temporärt och ikke känslosamt urartade och växte till något seriösare. Vilket när jag se tillbaka på det idag var förutsägbart men när man var mitt i det så kändes det helt ovisst.
För att lämna Situvationen och tala allmänt så skulle jag vilja påstå att jag har mognat i mig själv på så många plan de senaste 5 åren. så pass mycket så att jag kan se det utifrån och känna förändringen. tänker mer i en vuxens tankebanor (även om inte alla vuxna tänker förnuftigt) och jag känner att det viktigaste i en relation för mig idag är respekten, tilliten och att man får sakna varan. för att få sakna någon man tycker om och som man vet att snart så får jag ha henne/honom i mina armar igen, det är jobbigt men underbart. även när det gäller respekt för den man tycker om. jag är livräd för att kväva någon (i ikke ordagrann bemärkelse) att vara för på övervakande nosig med mera. klart man vill umgås men lika viktigt är det att man finner en balans för att behålla sina vänner och få ha ensamtid helt för sig själv och dels med sina vänner. inegn mår bra a att sitta med sin partner o uggla i soffan 24/7.
det är oxå viktigt att man umgås med den man tycker om och gemensamma vänner och för att detta ska fungera krävs 110% tillit.
Jag har inget förhållande idag. inte med någon. inte med honom jag håller kär. och det är ett medvetet beslut från bådas sida sedan första dagen. även om mina förutsättningar och tankar ändrats mot honom som person så är respekten där, tilliten är där och framförallt har vi rätta förutsättningar för att umgås och ta vara på vänner och familj samtidigt som utmärkta chanser att få sakna varann och längta efter varann. det är en bra symbios i livet.
Jag trivs. <3
Att våga Lita på någon igen är en enorm känsla, vilken jag tappat tron på. Trodde aldrig att jag skulle kunna lita helt och hållet på någon igen. men här känner jag ingen tvivel. är det så det ska kännas?
förnuftig och smått mystisk Man med båda fötterna på jorden. för lat för sitt eget bästa ibland men med helt rätt tänk i livet i de flesta fallen. jag skulle inte kunna säga att vi tänker lika när det gäller allt för det vore ju lite läskigt. men i dem flesta fallen så visar det sig att vi kommer fram till samma slutsats.
Att känna den där tryggheten i olika stadie finns inte alltid. Jag känner total ro i att lita på inte behöva oroa mig för vad som händer när jag inte är med det är en enorm trygghet direkt kopplad till att våga lita på någon. Men tryggheten när det gäller morgondagen finns inte lika klar än. kanske är det något som aldrig kommer finnas. eller så växer den på oss med tiden.
en relation uppbyggd på udda grunder skulle jag vilja påstå. Något som skulle vara temporärt och ikke känslosamt urartade och växte till något seriösare. Vilket när jag se tillbaka på det idag var förutsägbart men när man var mitt i det så kändes det helt ovisst.
För att lämna Situvationen och tala allmänt så skulle jag vilja påstå att jag har mognat i mig själv på så många plan de senaste 5 åren. så pass mycket så att jag kan se det utifrån och känna förändringen. tänker mer i en vuxens tankebanor (även om inte alla vuxna tänker förnuftigt) och jag känner att det viktigaste i en relation för mig idag är respekten, tilliten och att man får sakna varan. för att få sakna någon man tycker om och som man vet att snart så får jag ha henne/honom i mina armar igen, det är jobbigt men underbart. även när det gäller respekt för den man tycker om. jag är livräd för att kväva någon (i ikke ordagrann bemärkelse) att vara för på övervakande nosig med mera. klart man vill umgås men lika viktigt är det att man finner en balans för att behålla sina vänner och få ha ensamtid helt för sig själv och dels med sina vänner. inegn mår bra a att sitta med sin partner o uggla i soffan 24/7.
det är oxå viktigt att man umgås med den man tycker om och gemensamma vänner och för att detta ska fungera krävs 110% tillit.
Jag har inget förhållande idag. inte med någon. inte med honom jag håller kär. och det är ett medvetet beslut från bådas sida sedan första dagen. även om mina förutsättningar och tankar ändrats mot honom som person så är respekten där, tilliten är där och framförallt har vi rätta förutsättningar för att umgås och ta vara på vänner och familj samtidigt som utmärkta chanser att få sakna varann och längta efter varann. det är en bra symbios i livet.
Jag trivs. <3
